Det som räknas
Han talade ofta om hur mycket han älskade mig. Nästan lika ofta sa han oxå att han förstod om jag ville ha en annan pappa. Jag vet att han hade så dåligt samvete för att han inte var den pappan han trodde att jag ville ha. Men hur skulle jag kunna önska mig en annan pappa? Man kan ju inte sakna något som man aldrig har haft...
Självklart har man ibland undrat hur ens liv hade varit om man vuxit upp i en "normal" familj. Å visst skämdes jag ibland för min far. Men vilket barn har aldrig skämts för sina föräldrar?
Jag växte ju upp i en ganska liten "håla", där alla i princip kände alla. Och ALLA visste vem min pappa var. På gott å ont... Många tyckte säkert synd om mig som hade en sån far, men mig gick det då ingen nöd på!
Det var till pappa jag kom när jag var osams med mamma. Han lyssnade alltid på mig. Ibland höll han med mig å ibland stod han på mammas sida, men han höjde aldrig någonsin rösten åt mig oavsett vilket sattyg jag än hittat på. Det är respekt!
Det var till min pappa vi gick, mina vänner å jag, när vi tyckte att alla vuxna var "dumma i huvudet" under tonåren. Hos honom hade vi alltid en fristad. Han bjöd på mat, godis å cigaretter (vilket iofs inte var så bra, men just då tyckte man att det var toppen) å han hängde med i våra samtal om killar å andra tonårsproblem. Jag tror mina vänner tyckte att pappa var ganska cool under den tiden.
Men visst, han har aldrig varit som andra pappor, eller han har inte varit som en pappa över huvudtaget om en pappa endast definieras som en person som hämtar på dagis, går på föräldramöten, hjälper till med läxor, ser till så väskan blir packad när det är utflykt på dagis/skola, lägger pengar under kudden när den första tanden tappas, går på skolavslutningar, köper fina å dyra presenter vid varje jul å födelsedag, följer med å håller handen vid tandläkarbesök eller läser sagor på kvällarna... Sådana saker har min far aldrig gjort.
Men däremot har han alltid lyssnat på mig å talat om för mig hur mycket han älskar mig! Det är det som räknas!!!
Självklart har man ibland undrat hur ens liv hade varit om man vuxit upp i en "normal" familj. Å visst skämdes jag ibland för min far. Men vilket barn har aldrig skämts för sina föräldrar?
Jag växte ju upp i en ganska liten "håla", där alla i princip kände alla. Och ALLA visste vem min pappa var. På gott å ont... Många tyckte säkert synd om mig som hade en sån far, men mig gick det då ingen nöd på!
Det var till pappa jag kom när jag var osams med mamma. Han lyssnade alltid på mig. Ibland höll han med mig å ibland stod han på mammas sida, men han höjde aldrig någonsin rösten åt mig oavsett vilket sattyg jag än hittat på. Det är respekt!
Det var till min pappa vi gick, mina vänner å jag, när vi tyckte att alla vuxna var "dumma i huvudet" under tonåren. Hos honom hade vi alltid en fristad. Han bjöd på mat, godis å cigaretter (vilket iofs inte var så bra, men just då tyckte man att det var toppen) å han hängde med i våra samtal om killar å andra tonårsproblem. Jag tror mina vänner tyckte att pappa var ganska cool under den tiden.
Men visst, han har aldrig varit som andra pappor, eller han har inte varit som en pappa över huvudtaget om en pappa endast definieras som en person som hämtar på dagis, går på föräldramöten, hjälper till med läxor, ser till så väskan blir packad när det är utflykt på dagis/skola, lägger pengar under kudden när den första tanden tappas, går på skolavslutningar, köper fina å dyra presenter vid varje jul å födelsedag, följer med å håller handen vid tandläkarbesök eller läser sagor på kvällarna... Sådana saker har min far aldrig gjort.
Men däremot har han alltid lyssnat på mig å talat om för mig hur mycket han älskar mig! Det är det som räknas!!!
Du var alltid fullast på krogarna
Du skolka från livet natt efter natt
Du vakna upp och längta ut till skogarna
och ditt drömda hus där
och din abessinierkatt
Med pengar på fickan var du oslagbar
Du dansa tills du föll omkull
tills inget fanns kvar
Du var alltid fullast på krogarna
och aldrig så ensam som när morgonen kom
Du sjöng om passioner och lömska demoner
Vem ville du skrämma natt efter natt
Du gick till din älskling med blå anemoner
Du visste aldrig hur du skulle ta hennes skatt
För dej fanns aldrig nåt mellanting
Dina läppar lika spända som din vigselring
Du levde av dikt och dog av demoner
och dränkte din oro i drömmar och rom
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
bland skvaller och sånger och kyssar och smek
var det värme och glädje i ditt längtande land
Ditt handslag var fast
Din blick vilsen och blek
Stan är så vacker men också tyst och fjär
Du lärde dig nog aldrig att leva här
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
slapp du se när din svartklädde tjänare kom
Vanilj och kanel och en rosenkrans
ska du ha när du nu sagt farväl och adjö
Du begärde allt
Du brann hett och fort
Jag hoppas din ande hittar till Paradisets ö
Det finns ingen sorg eller smärta kvar
Bara en tanke då och då på flydda dar
Vanilj och kanel och en nyponroskrans
och rymden som fylls av kvinnornas sång
/ Ulf Lundell "Lit de parade"
Du skolka från livet natt efter natt
Du vakna upp och längta ut till skogarna
och ditt drömda hus där
och din abessinierkatt
Med pengar på fickan var du oslagbar
Du dansa tills du föll omkull
tills inget fanns kvar
Du var alltid fullast på krogarna
och aldrig så ensam som när morgonen kom
Du sjöng om passioner och lömska demoner
Vem ville du skrämma natt efter natt
Du gick till din älskling med blå anemoner
Du visste aldrig hur du skulle ta hennes skatt
För dej fanns aldrig nåt mellanting
Dina läppar lika spända som din vigselring
Du levde av dikt och dog av demoner
och dränkte din oro i drömmar och rom
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
bland skvaller och sånger och kyssar och smek
var det värme och glädje i ditt längtande land
Ditt handslag var fast
Din blick vilsen och blek
Stan är så vacker men också tyst och fjär
Du lärde dig nog aldrig att leva här
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
slapp du se när din svartklädde tjänare kom
Vanilj och kanel och en rosenkrans
ska du ha när du nu sagt farväl och adjö
Du begärde allt
Du brann hett och fort
Jag hoppas din ande hittar till Paradisets ö
Det finns ingen sorg eller smärta kvar
Bara en tanke då och då på flydda dar
Vanilj och kanel och en nyponroskrans
och rymden som fylls av kvinnornas sång
/ Ulf Lundell "Lit de parade"
Hej då, pappa!
Idag ringde min (halv)syster. Jag var i duschen så sambo tog samtalet. Det är många år sedan jag pratade med henne så jag förstod på en gång att det måste hänt något med vår far. Jag ringde upp henne å mycket riktigt hade hon tråkiga nyheter. Polisen hade hittat pappa avliden i sin säng.
Trots att jag nu precis tagit emot ett dödsbud så är jag varken chockad, överraskad eller särskilt ledsen. Det kan säkert tyckas konstigt, men på något vis var det detta jag önskade min far. Att han lugnt å stilla skulle få somna in i sitt hem.
Min (vår) pappa har levt ett hårt liv med mycket alkohol. Problemen fanns redan då han träffade min mamma. Jag har aldrig upplevt hur det är att växa upp med en mamma å en pappa under samma tak. Jag bodde med mamma medans pappa bodde några hus bort. Jag kunde komma å gå som jag ville mellan mina föräldrar. Ofta bjöd pappa över mamma å mig på mat hemma hos honom. Som jag minns det så hade jag en bra relation med pappa när jag var liten. Visst var han ofta onykter å lite yrslig, men han var aldrig elak. Jag älskade honom, han var ju min pappa. Trots att pappa hade problem med spriten, så skötte han sitt jobb, sitt utseende, sin lägenhet å han åt ordentligt. Det är nu på senare år som han blivit sämre. Det blir väl så efter många år av alkohol å mängder av cigaretter. Lägenheten började förfalla, räkningar hamnade på släp, Pappa slutade bry sig om sig själv, håret å skägget fick fritt spelutrymme, kläderna var smutsiga å slitna, hörseln blev allt sämre å hostan tilltog. Kroppen började helt enkelt ge med sig. Långa, ståtliga pappa gick helt plötsligt omkring med böjd rygg å släpande steg.
Det är länge sedan jag besökte min far. Senast var någon gång på hösten/vintern förra året. Lägenheten var då helt nedgången, det luktade illa å det låg som ett täcke av smuts över golven. Han förstod/hörde inte vad man sa å huden var helt grå-gul. Hostan lät fruktansvärd å det såg ut som han skulle gå av på mitten när som helst. Det syntes att han led. Jag undrade hur pass länge till han skulle orka. Nu har jag fått svaret.
Sov gott, lilla pappa. Vi ses i Nangijala!
Den enda bilden jag har på hela familjen. Pappa, mamma å jag
Trots att jag nu precis tagit emot ett dödsbud så är jag varken chockad, överraskad eller särskilt ledsen. Det kan säkert tyckas konstigt, men på något vis var det detta jag önskade min far. Att han lugnt å stilla skulle få somna in i sitt hem.
Min (vår) pappa har levt ett hårt liv med mycket alkohol. Problemen fanns redan då han träffade min mamma. Jag har aldrig upplevt hur det är att växa upp med en mamma å en pappa under samma tak. Jag bodde med mamma medans pappa bodde några hus bort. Jag kunde komma å gå som jag ville mellan mina föräldrar. Ofta bjöd pappa över mamma å mig på mat hemma hos honom. Som jag minns det så hade jag en bra relation med pappa när jag var liten. Visst var han ofta onykter å lite yrslig, men han var aldrig elak. Jag älskade honom, han var ju min pappa. Trots att pappa hade problem med spriten, så skötte han sitt jobb, sitt utseende, sin lägenhet å han åt ordentligt. Det är nu på senare år som han blivit sämre. Det blir väl så efter många år av alkohol å mängder av cigaretter. Lägenheten började förfalla, räkningar hamnade på släp, Pappa slutade bry sig om sig själv, håret å skägget fick fritt spelutrymme, kläderna var smutsiga å slitna, hörseln blev allt sämre å hostan tilltog. Kroppen började helt enkelt ge med sig. Långa, ståtliga pappa gick helt plötsligt omkring med böjd rygg å släpande steg.
Det är länge sedan jag besökte min far. Senast var någon gång på hösten/vintern förra året. Lägenheten var då helt nedgången, det luktade illa å det låg som ett täcke av smuts över golven. Han förstod/hörde inte vad man sa å huden var helt grå-gul. Hostan lät fruktansvärd å det såg ut som han skulle gå av på mitten när som helst. Det syntes att han led. Jag undrade hur pass länge till han skulle orka. Nu har jag fått svaret.
Sov gott, lilla pappa. Vi ses i Nangijala!
Den enda bilden jag har på hela familjen. Pappa, mamma å jag
Rena semestern!
Det har varit soligt, regnigt, sol igen, Mijo har varit sjuk (förkylning), jag har börjat jobba, varit sjuk (samma som sonen), Mijo har fyllt år, haft kalas, vi har köpt lite nya möbler på Blocket till vardagsrummet...
Jo, mycket har hänt sedan jag skrev här sist. Det rullar på helt enkelt å fort går det! Snart är det dags för inskolning av sonen på dagis. Det kommer bli körigt med tanke på våra arbetstider som kommer att krocka med dagis öppettider. Har pratat med min arbetsgivare å sambo har pratat med sin. Förhoppningsvis löser det sig, det MÅSTE det göra. Funderar på att gå ner lite i arbetstid. Jobba varannan helg är inte alls kul. Familjen blir lidande, tiden räcker inte till för allt som ska hinnas med den helgen man är ledig.
För övrigt går det bra på jobbet. Känns nästan som semester i jämförelse med att ta hand om busigt barn. Visst är det lite trist med tidiga morgnar, långa arbetsdagar å överliggningar på annan ort, men just nu känns det trots allt helt okej. Uppskattar att kunna äta i lugn å ro, gå på toa ensam å föra givande samtal med vuxna människor utan att hälften av min uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll... Fast om ni frågar mig om nån månad så kommer jag säkert att längta tillbaka till "mammalivet" igen. Jag tröttnar ju lätt på saker, särskilt när det är "samma visa" varje dag... Svårt att bli nöjd när man väntar mirakel...
Ska snart iväg å möta upp familjen hemma hos Sara å Pierre. Dom for iväg för en stund sen så jag kunde fixa lite med dom nya bokhyllorna å röja upp här hemma. Det gror ju fort igen...
Imorgon är jag ledig. Då ska jag träffa en gammal klasskompis å sambo från gymnasietiden som jag inte träffat sen vi gick ut skolan i stort sett. Ska bli såååå kuuul!
Å så lite bilder oxå... (vet att många av er sett dom på facebook, men alla människor (mamma) är faktiskt inte registrerade där.)
Jo, mycket har hänt sedan jag skrev här sist. Det rullar på helt enkelt å fort går det! Snart är det dags för inskolning av sonen på dagis. Det kommer bli körigt med tanke på våra arbetstider som kommer att krocka med dagis öppettider. Har pratat med min arbetsgivare å sambo har pratat med sin. Förhoppningsvis löser det sig, det MÅSTE det göra. Funderar på att gå ner lite i arbetstid. Jobba varannan helg är inte alls kul. Familjen blir lidande, tiden räcker inte till för allt som ska hinnas med den helgen man är ledig.
För övrigt går det bra på jobbet. Känns nästan som semester i jämförelse med att ta hand om busigt barn. Visst är det lite trist med tidiga morgnar, långa arbetsdagar å överliggningar på annan ort, men just nu känns det trots allt helt okej. Uppskattar att kunna äta i lugn å ro, gå på toa ensam å föra givande samtal med vuxna människor utan att hälften av min uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll... Fast om ni frågar mig om nån månad så kommer jag säkert att längta tillbaka till "mammalivet" igen. Jag tröttnar ju lätt på saker, särskilt när det är "samma visa" varje dag... Svårt att bli nöjd när man väntar mirakel...
Ska snart iväg å möta upp familjen hemma hos Sara å Pierre. Dom for iväg för en stund sen så jag kunde fixa lite med dom nya bokhyllorna å röja upp här hemma. Det gror ju fort igen...
Imorgon är jag ledig. Då ska jag träffa en gammal klasskompis å sambo från gymnasietiden som jag inte träffat sen vi gick ut skolan i stort sett. Ska bli såååå kuuul!
Å så lite bilder oxå... (vet att många av er sett dom på facebook, men alla människor (mamma) är faktiskt inte registrerade där.)
