Det som räknas

Han talade ofta om hur mycket han älskade mig. Nästan lika ofta sa han oxå att han förstod om jag ville ha en annan pappa. Jag vet att han hade så dåligt samvete för att han inte var den pappan han trodde att jag ville ha. Men hur skulle jag kunna önska mig en annan pappa? Man kan ju inte sakna något som man aldrig har haft...

Självklart har man ibland undrat hur ens liv hade varit om man vuxit upp i en "normal" familj. Å visst skämdes jag ibland för min far. Men vilket barn har aldrig skämts för sina föräldrar?

Jag växte ju upp i en ganska liten "håla", där alla i princip kände alla. Och ALLA visste vem min pappa var. På gott å ont... Många tyckte säkert synd om mig som hade en sån far, men mig gick det då ingen nöd på!
Det var till pappa jag kom när jag var osams med mamma. Han lyssnade alltid på mig. Ibland höll han med mig å ibland stod han på mammas sida, men han höjde aldrig någonsin rösten åt mig oavsett vilket sattyg jag än hittat på. Det är respekt!
Det var till min pappa vi gick, mina vänner å jag, när vi tyckte att alla vuxna var "dumma i huvudet" under tonåren. Hos honom hade vi alltid en fristad. Han bjöd på mat, godis å cigaretter (vilket iofs inte var så bra, men just då tyckte man att det var toppen) å han hängde med i våra samtal om killar å andra tonårsproblem. Jag tror mina vänner tyckte att pappa var ganska cool under den tiden.
Men visst, han har aldrig varit som andra pappor, eller han har inte varit som en pappa över huvudtaget om en pappa endast definieras som en person som hämtar på dagis, går på föräldramöten, hjälper till med läxor, ser till så väskan blir packad när det är utflykt på dagis/skola, lägger pengar under kudden när den första tanden tappas, går på skolavslutningar, köper fina å dyra presenter vid varje jul å födelsedag, följer med å håller handen vid tandläkarbesök eller läser sagor på kvällarna... Sådana saker har min far aldrig gjort.
Men däremot har han alltid lyssnat på mig å talat om för mig hur mycket han älskar mig! Det är det som räknas!!!

Du var alltid fullast på krogarna
Du skolka från livet natt efter natt
Du vakna upp och längta ut till skogarna
och ditt drömda hus där
och din abessinierkatt
Med pengar på fickan var du oslagbar
Du dansa tills du föll omkull
tills inget fanns kvar
Du var alltid fullast på krogarna
och aldrig så ensam som när morgonen kom

Du sjöng om passioner och lömska demoner
Vem ville du skrämma natt efter natt
Du gick till din älskling med blå anemoner
Du visste aldrig hur du skulle ta hennes skatt
För dej fanns aldrig nåt mellanting
Dina läppar lika spända som din vigselring
Du levde av dikt och dog av demoner
och dränkte din oro i drömmar och rom

Med en flicka i knät och ett glas i din hand
bland skvaller och sånger och kyssar och smek
var det värme och glädje i ditt längtande land
Ditt handslag var fast
Din blick vilsen och blek
Stan är så vacker men också tyst och fjär
Du lärde dig nog aldrig att leva här
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
slapp du se när din svartklädde tjänare kom

Vanilj och kanel och en rosenkrans
ska du ha när du nu sagt farväl och adjö
Du begärde allt
Du brann hett och fort
Jag hoppas din ande hittar till Paradisets ö
Det finns ingen sorg eller smärta kvar
Bara en tanke då och då på flydda dar
Vanilj och kanel och en nyponroskrans
och rymden som fylls av kvinnornas sång

/ Ulf Lundell "Lit de parade"

du har så rätt.. min pappa var inte heller den bäste.. men han är min pappa.. och det kan ingen ta ifrån mig... kramar om...

Vackert skrivet om din pappa. Minns honom i tanken!

Hihi, du , jag, din pappa, lite cigaretter och rotmos med fläsk.... det va grejer det!